Möte med generaldirektör Lars Nylén

Förra tisdagen var det den stora dagen. Jag och min chef Lena hoppade på ett tidigt morgontåg till Norrköping där kriminalvårdens huvudkontor ligger. Äntligen var det dags att presentera Godnattsagor inifrån för kriminalvårdens högsta ledning. Mötet hade redan blivit upskjutet vid ett tidigare tillfälle så det kändes som att det hade varit en lång väntan. Kanske var denna väntan till vår fördel för plötsligt föll det sig så att även kriminalvårdens högsta chef tackat ja till att lyssna.

På förmiddagen presenterades projektet för kriminalvårdens alla regionbarnombud. Jag hade lagt stor vikt vid att presentera projektets resultat direkt kopplat till kriminalvårdens uppdrag för att visa på hur Godnattsagor inifrån skulle kunna vara en naturlig del av kriminalvårdens verksamhet. Utöver presentationen hade vi med ett ihopklippt potpurri av sagor från papporna samt en kortversion av dokumentärfilmen. Det kändes extra viktigt att verkligen lyfta pappornas och barnens egna historier och att spela upp vissa sagor var ett sätt att levandegöra papporna och lyfta fram dem som de olika individer de är. I potpurrit fanns norrlandspappan som sjunger Ekorrn satt i granen och läser Hans och Greta representerad, stockholmspappan som läser dikter till sin ofödda son, den coola och unga trebarnspappan med chilensk bakrund som på bruten svenska läser bockarna "The Bruce", till sina tre pojkar. Alla med personliga avslut där de berättar hur de saknar, älskar och längtar efter sina barn. Den sista pappan avslutar sin saga med.."Nu får du sova gott så att du blir en stor pojke, glöm inte att pappa älskar dig"

Det var en blandning av spänning och nervositet att få chansen att visa upp projektet inför dessa personer. Första mötet gick bra och därefter följde en lång och lite nervös väntan till eftermiddagsmötet som kändes som det kanske viktigaste då flera personer i ledande position skulle närvara.

Även eftermiddagsmötet gick mycket bra och det kändes som att vi verkligen fick chansen att visa upp en fördjupad helhetsbild av projektet. Det var tydligt att alla deltagare både på förmiddagen och eftermiddagen förhöll sig mycket positiva till projektet och som vanligt fanns det en och annan som man anade en tår i ögat hos. Generaldirektören kommenterade att det var ett väldokumenterat projekt, ställde vissa följdfrågor och drog även lite på smilbanden under uppspelningen av sagorna vilket kändes som en god respons.

Det är egentligen svår att säga något konkret om utfallet. Det mest konkreta svar vi fick är att verksamheten kommer att diskuteras vidare. Man betonade att kriminalvården är en stor och tungrodd organisation där beslut tar tid. Budget för 2011 läggs först slutgiltigt i slutet av 2010. Regionbarnombuden kommer tillsammans med nationellt ansvarig för barnfrågor att diskutera vad man vill satsa på inom barnområdet under 2011. Det som kan sägas är att nu har iallafall rätt personer rätt kunskap om projektet och det är upp till dem att avgöra om framtiden. Jag hoppas att gruppen väljer att prioritera Godnattsagor inifrån och att Lars Nylén möjliggör att beslutet genomförs så att fler barn får höra sin frånvarande förälder läsa godnattsagor och säga godnatt om kvällarna. Det hade varit olyckligt om en verksamhet som denna, med så oerhört goda effekter, inte fick möjlighet att fortleva.

Karin

Imse vimse och kåksnack

Inspelningen på Tygelsjöanstalten gick fint. Två pappor hade så små barn att de valde att sjunga och gjorde det med stor inlevelse. Imse vimspe spindel med flera kända barnlåtar och så en egenkomponerad. Jag blev riktigt rörd! Själv tycker jag att jag börjar bli lite mer rutinerad ljudtekniker, men det känns alltid bra när pappan har lite koll på det tekniska också. Annars som vanligt - i väntan på inspelning ska skivfodralet designas och kanske blev det lite väl mycket "kåksnack" då. Kan bero på att Tygelsjöanstalten är en öppen anstalt och några sitter på kortare tid. Nästa gång ska vi vara lite strängare och leda in samtalet på varför vi alla är där ...BARNEN!

Margareta

Oväntat möte

På grund av sjukdom, och ett oväntat möte, sjönk antalet pappor till tre under tisdagens träff på Fosieanstalten. Det var inget någon hade kunnat förutse. Vi hann bli lite nervösa för att vi skulle vara för få för att få igång en diskussion men alla pappor deltog engagerat. Det var även lättare för alla att få komma till tals i den mindre gruppen. Vår kontaktperson Carina jämnade dessutom ut antalet och ställde entusiastiskt upp i träffens olika moment; berättarövningar och diskussioner kring de positiva följderna för barn av läsande och berättande.

Nästa vecka är det dags att spela in. De tre papporna som lämnade träffen verkade nöjda med sina val av sagor och helt inriktade på att öva under veckan. Förutom Bröderna Lejonhjärta valdes God natt Alfons Åberg och Pannkaksresan. De sa dessutom att de inte kände sig så nervösa inför inläsningen. Det bådar gott, medan jag som är helt ny som ”ljudtekniker” nog får öva en del på inspelningsprogrammet Audacity för att känna mig säker till inspelningsdagen.

Elin

Rivstart!

Elin och jag är precis tillbaka från första träffen med papporna på Fosieanstalten. Det kändes som en riktig rivstart med en bra grupp! För mig var det första gången som "gammal räv" (det blir fjärde cirkeln för mig!), för Elin var det premiär liksom för Carina, vår nya kontaktperson. Dynamiken bland papporna var tydlig, dvs några som "drar" och hjälper fram de andra utan att det egentligen är meningen. Det var sex avvaktande pappor som kom och när träffen var slut sex glada och förväntansfulla pappor som gick, alla med en rejäl bunt barnböcker under armen. En av papporna kramade Bröderna Lejonhjärta som han inte hade läst själv men nu såg fram emot att kunna läsa för sin dotter. Lite krångel med flyttade mattider har uppstått, men förhoppningsvis går det att lösa med att vi startar lite tidigare. Imorgon är det dags för Anders Granström att träffa papporna på Tygelsjöanstalten. Allt flyter på bra!

Margareta

Ps Sex bokkartonger stod och väntade på oss när vi kom tillbaka från Tygelsjö förra veckan. Det var svårt att säga "bättre sent än aldrig"!Ds

Taxifärd längs en snöklädd pilevall

Vanligtvis rattar Karin vant vår biblioteksbil, men denna dag har några saker gått lite snett; vi har glömt att boka bilen och vi får ta taxi ut och det var väl inte så farligt, men att böckerna till Tygelsjöanstaltens är försenade är värre. Vi måste ju ha böcker med oss till första träffen! Raskt norpar vi böcker som egentligen ska till Fosieanstalten och får ta det som finns, vilket är mest bilderböcker. Lite otippat visar det sig att papporna har flest barn i åldern 9 år och uppåt. Häpp! Av detta har vi lärt oss att det är bra att så snart det går få ett hum om åldersfördelningen på barnen, inte lita blint på posten och komma ihåg att boka bilen.

Nåja - nu gick allt väldigt bra trots lite småstrul och att få åka taxi längs snöklädda pilevallar till anstalten var väl inte helt fel ändå. Eva som är vår kontakt visar oss till en liten gul stuga med besöksrum och pentry och ett rum där vi så småningom kan spela in. Hur bra som helst. Här finns redan mattor och gosedjur, men vi möblerar ändå om lite för att få vårt stuk på det hela. Det blir lite trångt men då kommer böckerna som vi skyltar med i fönsterkarmarna så mycket närmre och står i pappornas blickfång under hela träffen. Det är kanske det som gör att de börjar välja något att ta med sig redan nu och under fikastunden blir det faktiskt högläsning! Det är helt underbart att se de två pappor som hittat "bajsboken" och inte kan sluta fnittra för att till slut läsa hela boken för oss andra, medan de håller på att skratta ihjäl sig efter varje bladvänd.

En kul start! Och när vi väntar på taxin tillbaka hinner vi dessutom ha lite eftersnack med Eva. Jag är nu liksom Karin på två anstalter och nästa vecka är det dags för Elin och mig att starta upp på Fosieanstalten igen. Känns lite pirrigt!
Margareta

På torsdag kör det igång igen

Då ska jag och Miriam möta en ny grupp pappor på Kirseberg. Tre veckor senare sätter vi igång på Tygelsjöanstalten för allra första gången och veckan därefter på den numera rutinerade Foseianstalten.

För att jag skulle slippa klyva mig själv i tre delar har vi nu fått tillökning av personal till projektet. Mycket trevligt tycker vi såklart och hälsar vår kollega Elin välkommen i gänget. Elin har precis börjat sätta sig in i projektet och kommer att tillsammans med Margareta hålla i cirkeln på Fosieanstalten. Maggan tar jag även med mig till Tygelsjö.

Nu väntar ett dagsverkes arbete med metodhandboken. Kennet har skickat över ett rejält dokument på femtio sidor som nu så smått börjar finna sin form men som kräver en hel del knådning för att hitta sin slutgiltiga skepnad.

Karin

Kriminalvårdens uppdrag

* Kriminalvården har i uppdrag att- i enlighet med FN:s barnkonvention- verka för en förbättrad situation för barn till fängslade föräldrar.
* Kriminalvården har i uppdrag att verka för den intagnes återanpassning i samhället.
* Kriminalvården har i uppdrag att driva brottsförebyggande arbete på lång sikt.

Dessa uppdrag anser jag ligga helt i linje med Godnattsagor inifråns mål och resultat. I december deltog jag därför på kriminalvården region Syds regionsmöte som omfattar alla anstaltschefer i Skåne och Blekinge. Syftet var att presentera projektets resultat direkt kopplade till kriminalvårdens övergipande verksamhetsmål och därmed lyfta frågan om projektets framtid. På mötet fastslogs att intresse finns att driva verksamheten vidare men att beslut om finansiella medel måste ske på nationell nivå.

Processen att arbeta för Godnattsagor inifråns framtid har varit igång länge och infiltrerar egentligen ständigt det dagliga arbetet. Nu med ett år kvar av projektet börjar det bli dags att landa i något konkret. Då den ordinarie biblioteksverksamheten på anstalterna köps in av kriminalvården är den naturliga utvecklingen att ett liknande avtal bör upprättas för att biblioteken även ska kunna driva Godnattsagor inifrån på anstalterna runt om i landet. Detta innebär att verksamhetens framtid i stort ligger i kriminalvårdens händer.

Utvecklingen för en förbättrad situation för målgruppen barn till fängslade föräldar går långsamt, även om mycket har hänt de senaste tio åren. Jag tycker att det är häftigt att biblioteket som kultur- och kunskapsinstituation har kommit att spela en aktiv och viktigt roll i det fortsatta arbetet med att stärka situationen för dessa barn. I februari har vi fått möjlighet att presentera projektet på huvudkontoret i Norrköping. Jag hoppas att kriminalvården då verkligen ser hela värdet av verksamheten och vågar ta steget att implementera en verksamhet som till synes kan te sig en aning mjukare än det man vanligtvis satsar på men som utvärderingarna visar ger enorma ringar på vattnet. Inte endast för dessa barn och familjer utan, för att sticka ut hakan lite så skulle jag vilja påstå, för samhället i stort.

Karin